Svenska låtar

Här i landet har vi en fantastisk samling folkmelodier i bokverket Svenska låtar. 24 delar och ungefär 8 000 låtar. Det tog mej ungefär fyra år att spela igenom alla (eftersom jag gjorde lite annat också), och jag kommer inte längre ihåg alla...
Folkmusikkommissionen som en gång gav ut dem (1922-1940) har lagt ut allt material på nätet och jag roar mej ibland med att jämföra uppteckningen med vad som blev tryckt. Om den som gjorde själva uppteckningen var den som skrev rent låten kan det ha kommit med detaljer som inte finns i uppteckningen, men i minnet. En del uppteckningar ser dock ut på ett sätt så att jag har svårt att förstå hur det kunde bli en låt.
Jag håller på lediga stunder (=stunder när jag inte behöver göra nåt annat) på med att skriva ner vad jag tror att det står/skulle ha stått i uppteckningen - dvs när det skiljer sej från den tryckta versionen. Eller när uppteckningen inte alls kom med i boken.

Det verkar inte som om den här bloggen har rätt möjlighet för att föra ut detta. Men om det finns nån intresserad som läser får den väl höra av sej...

Tack Hogwood!

Christopher Hogwood är död, han avled den 24 september – 73 år gammal. En av dem som på 70talet lät oss få höra den gamla musiken utan den romantiska musikens täcke. En av dem som öppnade våra öron för en ny musik som så länge setts som en sämre sorts musik skapad i en tid som inte lärt sej hur musik ska göras. Hogwood hade tagit reda på hur äldre musik skulle spelas (det står i samtida läroböcker i spelteknik och framgår av hur instrumenten var byggda – det gäller bara att våga bryta mot den nutida normen) och såg till att barockens toner kunde få bli unga igen.

Tack för all vacker musik som vi fick ta del av!

P2 morgon

Morgonprogrammet i P2 har börjat be lyssnarna att de ska tala om vilka stycken de inte vill höra. Sådana som de har tröttnat på el dyl. Märkligt nog är det en hel del människor som ringer eller skriver till ett program och talar om var de inte vill höra trots att de vet att programmet kommer att spela just detta styck som ett exempel på vad någon/några inte vill höra.
Jag tycker att det mesta går att lyssna på även om jag naturligtvis inte tycker att allt är lika bra. När jag sitter på jobbet och Klassisk förmiddag avslutar med nåt riktigt modernistiskt händer det att jag stänger av och letar fram nåt annat som är mindre jobbigt att jobba till. Men okunniga radiopratare stör jag mej mer på - men de är svårare att komma till rätta med.

Några musikaliska exempel från den här veckans program:
Det finns inga belägg för att Rossini skrev de sk Kattduetten. Däremot finns det en bra annan kandidat: Robert Lucas de Pearsall (1795–1856).

Bellman skrev inte melodierna till Fredmans epistlar eller Fredmans sånger. (Mer än möjligen ett fåtal.) Däremot gjorde han om flera av dem för att passa hans syften. Det var ganska vanligt på 1700talet och en person som bara sjöng/spelade det som stod i noterna utan att tillföra något eget ansågs som en mindre begåvad musiker. Bellman lånade dåtidens kända dansmelodier och andra mer eller mindre kända verk. Det kan mycket väl vara så att hans parodiska texter blev mer effektfulla med musik som åhörarna hade en tidigare uppfattning om.

Och ett omusikaliskt exempel: Månen får inte större dragningskraft på vatten i eller utanför oss för att hela den del av månen vi ser är solbelyst...

Digitalisering

Ett långtidsprojekt har varit att digitalisera en del av de folkmusikskivor som en förening jag tillhör (och har tillhört länge) har. Men projektet har dragit ut på tiden längre än vad det var tänkt beroende på datorkrascher och problem med att få mina gamla system för att ta bort hack och sånt från vinylskivor att passa de nya datorprogrammen. En del kompabilitetsproblem finns det hjälp för/mot, men andra program fungerar inte alls. Och jag hittar inga nya verktyg som kan trolla bort ett knäpp lika enkelt och effektivt som gamla Cool Edit 2000. De unga i föreningen kan dessutom behöva höra dessa snart antika inspelningar av hur musiken en gång lät - för 40-50 år sen... Jag fortsätter och hoppas att de kan stå ut med att vänta.

Nystartsförsök

Efter många års tystnad tänker jag göra ett försök att komma igång här igen. Först för att se om det lyckas mej att få in nåt på den gamla bloggen. Eftersom det är sista dagen på jobbet före semester kommer det att dröja ett tag till nästa riktiga musikskriveri. Under arbetet avnjuter jag Radions bästa program, sen Alltid på en söndag försvann, Rendezvous som går fradagar mellan 17 och 19. En bra blandning av sånt man ofta annars missar. Just nu i denna datorrepris svensk folkmusik som amerikansk jazz,

Än en gång. Besviken.

När jag var nybörjare på modern dans (som åskådare) en gång på 70-talet råkade jag se en föreställning med Vindhäxor. Jag fann den ointressant och slätstruken. Antagligen hade jag också bestämt att det där med modern dans inte var något för mej om jag inte i samma veva sett en annan föreställning med det andra stora kompaniet i dåtidens Sverige: Cullbergbaletten. Där fanns det spännande rörelsemönstret, variationen och kanske också en handling att hänga upp intresset på. Vad föreställningarna jag såg kallades har jag glömt. Det är länge sen och jag har (nog) tappat bort programmen från dessa gånger.

När jag några år senare fick en sambo med dansintresse gick vi ofta på dans – helst på modern dans – men inte Vindhäxor. Hon hade också sett någon av deras föreställningar och karaktäriserade dem som ”springa runt och flaxa med armarna” – och jag höll med.

Men nu är det nu. Jag och min förra sambo (och mina barns mor) har gått åt olika håll, även om vi fortfarande hamnar på samma föreställningar på Dansens hus ibland. Vindhäxorna håller på än. Jag hade trott att de var (o)saligen avsomnade, och har inte hört något om dem på länge. Men de skulle få en chans. Lördagskvällen på Dansens hus var deras. Levande musik, och unga dansare (såg det ut som på affischer & reklamblad).

Musiken spelade live, men var uppmickad och ljudet kom till oss i publiken från ett annat ställe i rummet än där de satt. Och dessutom alldeles för högt. Jag kunde från min plats på mitten av rad 10 inte någon gång höra ljudet från musikerna direkt utan bara högtalarvarianten, och jag är helt övertygad att ljudnivån hade varit fullt tillräcklig utan några förstärkare alls.

Dansen då. Inte så mycket springa runt – mera stå still, hoppa, snurra och flaxa med armarna.

En långsam promenad med lyktor först och sen ett relativt högt tempo – dansarna är vältränade. Den enda paus som alla dansarna fick fylldes upp med en snurrande strålkastare som åtminstone fick undertecknad att tacka för danspausen – eftersom jag inte kunde ha ögonen öppna mot scenhållet. Antalet rörelser var inte så stort och upprepades många gånger utan några egentliga variationer. Många gånger rörde sej dansarna lika men inte samtidigt – fast det kanske var meningen. När efter en timme lyktorna återkom och folkets ljubel bröt ut kände jag bara tomhet – och att min tinnitus inte precis blivit bättre. En timmes rörelser – ja. Men rörelser utan samtal med oss – föreställningen sa ingenting.

På vägen ut stannade jag en stund och tittade lite på en av de TV-skärmar som visade glimtar ur Vindhäxors 30 år. Det hade precis lika gärna kunnat vara från det vi nyss sett – eller kanske från det jag såg för 30 år sen. Modern dans har levt och utvecklats mycket under dessa år, men jag kunde inte se något spår i denna föreställning av någon utveckling. Om jag fortfarande är med när det är dags för 60-årsjubileet kanske jag törs försöka igen – men knappast före.

Var tar tiden vägen?

Det värsta med att ha en blogg är att man måste hinna skriva nåt i den.

Problemet är inte att jag inte har nåt att skriva om, utan att hinna göra det. Visserligen är väl inte antalet läsare så stort - men å andra sidan beror väl det (åtminstone til en del) på att jag så sällan skriver nåt. På jobbet hinner jag inte & hemma är det inte så mycket mer tid - över. & den tid jag har för att sitta vid datorn har länge gått åt till att få den att överhuvudtaget fungera som avsett. Virus i Windows säkerhetssystem som stänger av Antivirusprogrammet & andra intressanta företeelser. & tiden måste också räcka till för att läsa om Trojanska apekatter; & …andra maträtter, läsa & ibland svara på e-post & skriva en andrastämma till de Malungspolskor jag tycker att vi ska spela till dans längre fram i vår.

Jag lägger in det här så länge…

"mother did it need to be so high"

Ja, jag vet att Roger Waters inte tänkte på Pink Floyd eller andra bands volym när han skrev den raden. Men jag gör det.
Jag förstår inte varför ett instrument nuförtiden inte för låta som det gör utan måste spelas högre. Senast jag retade mej på det var på den annars fantastiska föreställning som Netherlands Dans Theater gjorde på Dansens hus för en dryg vecka sen. I den andra av danserna "Click-Paus-Silence" hade den för underetecknad okände Dick Schüttel skrivit en komposition som den första halvan var elektronisk, emellanåt med skärande, vassa ljud i en volym som skar i inte bara mina öron. Den halvan avslutades med ett crescendo både i ljud och ljus - som eventuellt skulle symbolisera en explosion (jag hittade dock inget explosivt i dansen - närmast tvärtom). Den andra halvan av dansen beledsagades av lugn och stilla pianomusik. Hade den framförts på ett piano på scenen hade det varit underbart, men pianot/flygeln var inspelat och volymen uppdragen så att det mer kändes som om vi i publiken låg under flygeln än satt och lyssnade en bit bort - varför? Inte så att den stillsamma musiken var plågsamt hög - det var bara irriterande och onödigt. Och gjorde det mycket svårt att koncentrera sej på den mycket lugna dansen.
Vi är olika tåliga mot höga ljud, och vi hör olika bra. Och det finns ett mycket litet antal människor som vistas i mycket bullriga miljöer dag efter dag utan att bli hörselskadade - men varför ska just dom bestämma. Fler och fler männickor får sin hörsel nedsatt och/eller får tinnitus av de höga ljudnivåerna på konseryter, danser mm. Varför? Varför framförs musik på konserter med en volym som tvingar både publiken och musikerna att bära hörselskydd? Vilka är det som är så korkade? Vi har bara två öron - & de ska räcka länge, åtminstone ett par konserter till...