Än en gång. Besviken.

När jag var nybörjare på modern dans (som åskådare) en gång på 70-talet råkade jag se en föreställning med Vindhäxor. Jag fann den ointressant och slätstruken. Antagligen hade jag också bestämt att det där med modern dans inte var något för mej om jag inte i samma veva sett en annan föreställning med det andra stora kompaniet i dåtidens Sverige: Cullbergbaletten. Där fanns det spännande rörelsemönstret, variationen och kanske också en handling att hänga upp intresset på. Vad föreställningarna jag såg kallades har jag glömt. Det är länge sen och jag har (nog) tappat bort programmen från dessa gånger.

När jag några år senare fick en sambo med dansintresse gick vi ofta på dans – helst på modern dans – men inte Vindhäxor. Hon hade också sett någon av deras föreställningar och karaktäriserade dem som ”springa runt och flaxa med armarna” – och jag höll med.

Men nu är det nu. Jag och min förra sambo (och mina barns mor) har gått åt olika håll, även om vi fortfarande hamnar på samma föreställningar på Dansens hus ibland. Vindhäxorna håller på än. Jag hade trott att de var (o)saligen avsomnade, och har inte hört något om dem på länge. Men de skulle få en chans. Lördagskvällen på Dansens hus var deras. Levande musik, och unga dansare (såg det ut som på affischer & reklamblad).

Musiken spelade live, men var uppmickad och ljudet kom till oss i publiken från ett annat ställe i rummet än där de satt. Och dessutom alldeles för högt. Jag kunde från min plats på mitten av rad 10 inte någon gång höra ljudet från musikerna direkt utan bara högtalarvarianten, och jag är helt övertygad att ljudnivån hade varit fullt tillräcklig utan några förstärkare alls.

Dansen då. Inte så mycket springa runt – mera stå still, hoppa, snurra och flaxa med armarna.

En långsam promenad med lyktor först och sen ett relativt högt tempo – dansarna är vältränade. Den enda paus som alla dansarna fick fylldes upp med en snurrande strålkastare som åtminstone fick undertecknad att tacka för danspausen – eftersom jag inte kunde ha ögonen öppna mot scenhållet. Antalet rörelser var inte så stort och upprepades många gånger utan några egentliga variationer. Många gånger rörde sej dansarna lika men inte samtidigt – fast det kanske var meningen. När efter en timme lyktorna återkom och folkets ljubel bröt ut kände jag bara tomhet – och att min tinnitus inte precis blivit bättre. En timmes rörelser – ja. Men rörelser utan samtal med oss – föreställningen sa ingenting.

På vägen ut stannade jag en stund och tittade lite på en av de TV-skärmar som visade glimtar ur Vindhäxors 30 år. Det hade precis lika gärna kunnat vara från det vi nyss sett – eller kanske från det jag såg för 30 år sen. Modern dans har levt och utvecklats mycket under dessa år, men jag kunde inte se något spår i denna föreställning av någon utveckling. Om jag fortfarande är med när det är dags för 60-årsjubileet kanske jag törs försöka igen – men knappast före.

Var tar tiden vägen?

Det värsta med att ha en blogg är att man måste hinna skriva nåt i den.

Problemet är inte att jag inte har nåt att skriva om, utan att hinna göra det. Visserligen är väl inte antalet läsare så stort - men å andra sidan beror väl det (åtminstone til en del) på att jag så sällan skriver nåt. På jobbet hinner jag inte & hemma är det inte så mycket mer tid - över. & den tid jag har för att sitta vid datorn har länge gått åt till att få den att överhuvudtaget fungera som avsett. Virus i Windows säkerhetssystem som stänger av Antivirusprogrammet & andra intressanta företeelser. & tiden måste också räcka till för att läsa om Trojanska apekatter; & …andra maträtter, läsa & ibland svara på e-post & skriva en andrastämma till de Malungspolskor jag tycker att vi ska spela till dans längre fram i vår.

Jag lägger in det här så länge…

"mother did it need to be so high"

Ja, jag vet att Roger Waters inte tänkte på Pink Floyd eller andra bands volym när han skrev den raden. Men jag gör det.
Jag förstår inte varför ett instrument nuförtiden inte för låta som det gör utan måste spelas högre. Senast jag retade mej på det var på den annars fantastiska föreställning som Netherlands Dans Theater gjorde på Dansens hus för en dryg vecka sen. I den andra av danserna "Click-Paus-Silence" hade den för underetecknad okände Dick Schüttel skrivit en komposition som den första halvan var elektronisk, emellanåt med skärande, vassa ljud i en volym som skar i inte bara mina öron. Den halvan avslutades med ett crescendo både i ljud och ljus - som eventuellt skulle symbolisera en explosion (jag hittade dock inget explosivt i dansen - närmast tvärtom). Den andra halvan av dansen beledsagades av lugn och stilla pianomusik. Hade den framförts på ett piano på scenen hade det varit underbart, men pianot/flygeln var inspelat och volymen uppdragen så att det mer kändes som om vi i publiken låg under flygeln än satt och lyssnade en bit bort - varför? Inte så att den stillsamma musiken var plågsamt hög - det var bara irriterande och onödigt. Och gjorde det mycket svårt att koncentrera sej på den mycket lugna dansen.
Vi är olika tåliga mot höga ljud, och vi hör olika bra. Och det finns ett mycket litet antal människor som vistas i mycket bullriga miljöer dag efter dag utan att bli hörselskadade - men varför ska just dom bestämma. Fler och fler männickor får sin hörsel nedsatt och/eller får tinnitus av de höga ljudnivåerna på konseryter, danser mm. Varför? Varför framförs musik på konserter med en volym som tvingar både publiken och musikerna att bära hörselskydd? Vilka är det som är så korkade? Vi har bara två öron - & de ska räcka länge, åtminstone ett par konserter till...

Nu är spelsommaren oåterkalleligt slut.

Nu är spelmanssommaren oåterkalleligt slut.

Visst, spela kan man ju alltid göra och även om hösten varit varm & lång är det ganska länge sen det var sommar. Det jag tycker bäst om, och har tyckt bäst om sen jag började frekventera spelmansstämmor för länge sen, är det här med att träffa gamla (och nya) spelkompisar och spela gamla bekanta låtar, låtar man aldrig kommer ihåg ensam, eller ens kan ensam och få lära sej nya - & det är på sommarens stämmor man har möjlighet att göra det. Nu kanske någon undrar varför sommaren inte slutat förrän nu, och det är väl förståeligt, men eftersom jag bor i Uppsala. har jag brukat räkna in Uppsalastämman (sista helgen i oktober) som slutet på sommaren. Sen är det vinter…

Fast jag saknar 70-talets spelmansstämmor. Inte för att jag börjar bli gammal och nostalgisk, utan för att då fanns det en glädje i att spela med andra som håller på att försvinna. En glädje i att nybörjare, traditionsbärare och namnkunniga kunde träffas och spela tillsammans utan andra krav än just det. Och en glädje i att det fortfarande gick att ta reda på hur det egentligen spelades när folkmusiken verkligen var det, och försöka spela så.

Nu har de gamla traditionsbärarna tagit slut. & de flesta av de namnkunniga stora som finns nu ser man bara på scenen som särskilt inbjudna. Många av dagens unga verkar mera vara på väg bort från folkmusiken till något helt annat. Jag säger inte att den sk Världsmusiken är usel eller en sämre sorts musik, men mest är den (i de utföranden man träffar på ute på stämmor) ett bra exempel på vad vi på 70-talet skulle ha kallat ”amerikansk kulturimperialism”. Jan Johansson kunde göra arr på folkmusik som har överlevt i 4 decennier eftersom han hade en stark känsla för både folkmusik och jazz. Bortsett från att det de här grupperna spelar ibland är gamla melodier så är resultatet mer Rock (närmast ”progressiv musik” från 70-talet) än folkmusikens rötter.

Sen 60-talet har det funnits en växande rörelse inom den klassiska musiken att man ska (försöka) spela musik som den var tänkt. Gröna vågens folkmusikrörelse vid samma tid började också söka efter gamla spelsätt – men sen försvann den idén – och den försvann av bl a kommersiella skäl (Skivor som blandade folkmusik med modernare rytmer och instrument sålde mer). Var tog vi vägen som ville leta oss bakåt? Anders Rosén finns ju kvar, och Ulf Störling låter tala om sej ibland (och naturligtvis finns det fler), men det är de som hävdar att folkmusikens framtid ligger i att moderniseras som hörs mest – inte bara beroende på sina större högtalare. Jag hävdar motsatsen. När vi har tappat bort rötterna faller hela trädet. Barockmusiken är nu större än vad den var hela förra seklet tack vare några ”fanatikers” forskning om hur det kan ha varit.

Vi kan också

Johann Sebastian & hans andra fru

En australiensisk professor som tydligen behöver få rejäl uppmärksamhet världen över har påstått att hans andra hustru Anna Magdalena skulle ha komponerat cellosviterna.

Dessa cellosviterna är komponerade 1720 enligt alla uppgifter jag har hittat om dem, och har alltid ansetts som något som utnyttjar cellons förmåga till det yttersta. Ända in i nutid har de varit mallen för vad som går att göra med/på en cello. Dessa verk skulle alltså vara komponerade av en 19-årig sångerska, Anna Magdalena Wilcke, född 1701 och som 1721 skulle gifta sej med dåvarande kapellmästaren i Anhalt-Köthen nära Magdeburg: Johann Sebastian Bach. De kände varandra sen ett par år eftersom Anna Magdalena också var anställd i fursten Leopolds hov – som sopransångerska.
Att Anna Magdalena kopierade noter till sin man har varit känt sedan länge, men de slutsatser som denne professor Martin Jarvis – som dessutom påstås vara Bachexpert – har dragit av sina undersökningar av manuskriptet verkar mer bygga på ett behov att bli sedd i forskningsvärlden - eller varje fall bli sedd, få sina 20 minuter i rampljuset. Särskilt meningar som: ” cellosviterna besitter en musikalisk symmetri som resten av hans konstnärskap saknar” borde få resten av världens Bachkännare & -älskare att bara skaka på huvudet. Det tyder inte på någon större kunskap om/känsla för vad J S Bach skrev, t ex de stycken för soloviolin som komponerades ungefär samtidigt och som delvis bygger på cellosviterna – eller som cellosviterna bygger på vilket det nu är.
Att påståendet om Anna Magdalenas komponerande fått ett blandat bemötande i musikkännarkretsar är säkert inget understatement, Jarvis har för övrigt också påstått att hon varit med i komponerandet av en aria i Goldbergvariationerna.

Bach har inte efterlämnat några kompositionsdagböcker eller lämnat andra uppgifter till eftervärlden. Han skrev för sitt uppehälle och vad hans arbetsgivare begärde. Det verkar klart att han hade önskat få bättre arbetsgivare och möjlighet att skriva även annat - mer instrumentalmusik exempelvis. Markgreven av Brandenburg fick 6 fantastiska stycken sej tillägnade, men var inte intresserad - alternativt: förstod inte vad han och världen gick miste om.

Om Anna Magdalena och hennes musicerande efter giftermålet vet vi ännu mindre. Att hon spelade klaver vet vi, eftersom att hennes man satte ihop en klaverbok till henne, men annars var hon förmodligen fullt sysselsatt med de tretton barn som hon födde mellan 1723 och 1742 – och borde inte en kvinna som kunnat skapa något så genialiskt som dessa cellosviter i så fall kunnat skriva något litet stycke för att hålla nöden borta när maken 30 år senare avled.

Här kommer det att stå lite ibland om det viktigaste i livet