Nu är spelsommaren oåterkalleligt slut.

Nu är spelmanssommaren oåterkalleligt slut.

Visst, spela kan man ju alltid göra och även om hösten varit varm & lång är det ganska länge sen det var sommar. Det jag tycker bäst om, och har tyckt bäst om sen jag började frekventera spelmansstämmor för länge sen, är det här med att träffa gamla (och nya) spelkompisar och spela gamla bekanta låtar, låtar man aldrig kommer ihåg ensam, eller ens kan ensam och få lära sej nya - & det är på sommarens stämmor man har möjlighet att göra det. Nu kanske någon undrar varför sommaren inte slutat förrän nu, och det är väl förståeligt, men eftersom jag bor i Uppsala. har jag brukat räkna in Uppsalastämman (sista helgen i oktober) som slutet på sommaren. Sen är det vinter…

Fast jag saknar 70-talets spelmansstämmor. Inte för att jag börjar bli gammal och nostalgisk, utan för att då fanns det en glädje i att spela med andra som håller på att försvinna. En glädje i att nybörjare, traditionsbärare och namnkunniga kunde träffas och spela tillsammans utan andra krav än just det. Och en glädje i att det fortfarande gick att ta reda på hur det egentligen spelades när folkmusiken verkligen var det, och försöka spela så.

Nu har de gamla traditionsbärarna tagit slut. & de flesta av de namnkunniga stora som finns nu ser man bara på scenen som särskilt inbjudna. Många av dagens unga verkar mera vara på väg bort från folkmusiken till något helt annat. Jag säger inte att den sk Världsmusiken är usel eller en sämre sorts musik, men mest är den (i de utföranden man träffar på ute på stämmor) ett bra exempel på vad vi på 70-talet skulle ha kallat ”amerikansk kulturimperialism”. Jan Johansson kunde göra arr på folkmusik som har överlevt i 4 decennier eftersom han hade en stark känsla för både folkmusik och jazz. Bortsett från att det de här grupperna spelar ibland är gamla melodier så är resultatet mer Rock (närmast ”progressiv musik” från 70-talet) än folkmusikens rötter.

Sen 60-talet har det funnits en växande rörelse inom den klassiska musiken att man ska (försöka) spela musik som den var tänkt. Gröna vågens folkmusikrörelse vid samma tid började också söka efter gamla spelsätt – men sen försvann den idén – och den försvann av bl a kommersiella skäl (Skivor som blandade folkmusik med modernare rytmer och instrument sålde mer). Var tog vi vägen som ville leta oss bakåt? Anders Rosén finns ju kvar, och Ulf Störling låter tala om sej ibland (och naturligtvis finns det fler), men det är de som hävdar att folkmusikens framtid ligger i att moderniseras som hörs mest – inte bara beroende på sina större högtalare. Jag hävdar motsatsen. När vi har tappat bort rötterna faller hela trädet. Barockmusiken är nu större än vad den var hela förra seklet tack vare några ”fanatikers” forskning om hur det kan ha varit.

Vi kan också