Än en gång. Besviken.

När jag var nybörjare på modern dans (som åskådare) en gång på 70-talet råkade jag se en föreställning med Vindhäxor. Jag fann den ointressant och slätstruken. Antagligen hade jag också bestämt att det där med modern dans inte var något för mej om jag inte i samma veva sett en annan föreställning med det andra stora kompaniet i dåtidens Sverige: Cullbergbaletten. Där fanns det spännande rörelsemönstret, variationen och kanske också en handling att hänga upp intresset på. Vad föreställningarna jag såg kallades har jag glömt. Det är länge sen och jag har (nog) tappat bort programmen från dessa gånger.

När jag några år senare fick en sambo med dansintresse gick vi ofta på dans – helst på modern dans – men inte Vindhäxor. Hon hade också sett någon av deras föreställningar och karaktäriserade dem som ”springa runt och flaxa med armarna” – och jag höll med.

Men nu är det nu. Jag och min förra sambo (och mina barns mor) har gått åt olika håll, även om vi fortfarande hamnar på samma föreställningar på Dansens hus ibland. Vindhäxorna håller på än. Jag hade trott att de var (o)saligen avsomnade, och har inte hört något om dem på länge. Men de skulle få en chans. Lördagskvällen på Dansens hus var deras. Levande musik, och unga dansare (såg det ut som på affischer & reklamblad).

Musiken spelade live, men var uppmickad och ljudet kom till oss i publiken från ett annat ställe i rummet än där de satt. Och dessutom alldeles för högt. Jag kunde från min plats på mitten av rad 10 inte någon gång höra ljudet från musikerna direkt utan bara högtalarvarianten, och jag är helt övertygad att ljudnivån hade varit fullt tillräcklig utan några förstärkare alls.

Dansen då. Inte så mycket springa runt – mera stå still, hoppa, snurra och flaxa med armarna.

En långsam promenad med lyktor först och sen ett relativt högt tempo – dansarna är vältränade. Den enda paus som alla dansarna fick fylldes upp med en snurrande strålkastare som åtminstone fick undertecknad att tacka för danspausen – eftersom jag inte kunde ha ögonen öppna mot scenhållet. Antalet rörelser var inte så stort och upprepades många gånger utan några egentliga variationer. Många gånger rörde sej dansarna lika men inte samtidigt – fast det kanske var meningen. När efter en timme lyktorna återkom och folkets ljubel bröt ut kände jag bara tomhet – och att min tinnitus inte precis blivit bättre. En timmes rörelser – ja. Men rörelser utan samtal med oss – föreställningen sa ingenting.

På vägen ut stannade jag en stund och tittade lite på en av de TV-skärmar som visade glimtar ur Vindhäxors 30 år. Det hade precis lika gärna kunnat vara från det vi nyss sett – eller kanske från det jag såg för 30 år sen. Modern dans har levt och utvecklats mycket under dessa år, men jag kunde inte se något spår i denna föreställning av någon utveckling. Om jag fortfarande är med när det är dags för 60-årsjubileet kanske jag törs försöka igen – men knappast före.